Lager på lager 

I år är det den sjunde vintern i rad jag springer – oberoende väder. Det jag lärt mig under årens lopp är att kläderna är livsviktiga. De kan hjälpa en klara av ett tufft löppass där man känner sig extra stark, eller så kan de få en känna sig riktigt pissdålig. Finns nog inget värre än svidande kall rumpa i ett par alldeles för tunna tights, 5 km bort från stugvärmen.

Oberoende om det är vår, sommar, höst eller vinter, bär jag alltid plagg i funktionsmaterial eller merinoull närmast kroppen då jag springer. Bomull och träning rimmar illa och orsakar i värsta fall skavsår. Inget jag vill ha, tack.


Då gradstocken visar minus väljer jag att klä mig i underställ och ullstrumpor. Bästa understället är i mjuk merinoull, ett material som andas och som inte känns kallt och vått mot kroppen då man svettas lite extra. Ovanpå väljer jag med fördel en tunn jacka och tunna byxor i funktionsmaterial. Helst något vattenavvisande och något vindtäta.

Huvud, axlar, knä och tår

Halsen och huvudet skyddar jag genom att ha på mig en tunn buff och mössa i merinoull, allt annat material går bort. Händerna är min akilleshäl och i skrivande stund är jag i jakt efter de perfekta löphandskarna. Jag fryser ofta över handryggen, likväl vill jag att handskarna skall vara relativt lätta och följsamma och att de ska andas väl. Finns knappast något värre än iskalla, men likväl svettfuktiga hanskar att nästla in sina istappar till fingrar i. Har en så tydlig bild om hur de perfekta handskarna borde se ut och är förundrad över varför ingen tillverkare ännu fixat det.

Tårna då?

Mina fossingar trivs bäst i ull. Helst strumpor med lagom elastisitet – som sitter utan att klämma åt för mycket. Än en gång – bomullsstrumpor hör inte hemma i träningsskon. Aldrig någonsin.

Dubbskor eller inte? 

Även om jag älskar Nike free över allt annat, får de snällt ge plats åt rejälare skodon så fort löven börjat falla. Just nu växlar jag mellan ett par Merrell och ett par Inova. Sulan är rejälare och garanterar mig bättre fäste då jag springer i terräng och över våta löv samtidigt som skons överdel skyddar mig från värsta vätan. Det må hända att det är en känsla som saknar egentlig substans, men en stabilare sko känns bättre på foten så underlaget är ostabilt.

Om det är halt och is ute på vägarna väljer jag alltid dubbskor. Själv är jag barnsligt förtjust i Icebugs anima, men jag har även hört gott om Inovas dubbskor. Med dubbskor på fötterna vågar jag springa i hundra nedför alla backar utan att behöva trippa och akta mig för att halka.

Runstreak day 30

Idag har jag sprungit varje dag, 30 dagar i följd. Även om jag själv medvetet valt att springa, har det hänt att jag ifrågasatt hela konceptet. Det är heller inte alls så enkelt och lätt som jag trodde i början. Vissa dagar har det känts rent ut sagt för jävligt, då jag tvingat mig själv ut i snålblåst och piskande isregn. För att inte tala om de dagar då jag haft resdagar, och därför varit tvungen att stiga upp extra tidigt för att hinna med en löptur innan jobbet. 

Kilometermässigt har jag snittat på cirkus 40km i veckan. Bråda dagar har jag nöjt mig med ett snabbt 3km:s pass, men lika ofta har jag försökt få in en 6-7km:s löptur i schema, och under helgerna har jag kunnat smälla till med 10km eller mer. Ser man till kilometrar/vecka har streakandet inte inneburit någon kilometerökning/-minskning. Däremot har jag fått in en hel massa muskelvård som jag tidigare negligerat – svettig, färdigt ombytt och med lite några extra minuter i bakfickan är det lätt hänt att jag utför lite extra övningar jag i vanliga fall skulle strunta i. 

Summa summarum är jag i skrivande stund osäker på hur länge jag kommer fortsätta med streakandet, men tanken om att jag kunde klara av ett 24h:s lopp genom att springa kort, men varje dag, är kittlande. Troligtvis så kittlande att jag kommer fortsätta streaka lite till. 

Hur överlever man slasket?

Vintern kom. Och så lämnade den oss igen. Kvar blev mörkret. Vätan. Kylan. Slasket. Ja, allt det ohärliga som gör att vi helst av allt kryper upp i soffan och drar pläden högt upp över hakan. 

För att inte deppa ihop totalt är det här perioden då det gäller att planera, lägga upp konkreta mål och hålla fast vid schemat. No matter what. Om det så är frågan om en powerwalk, ett löppass eller ett styrkepass utomhus, är det nu det gäller. Pannben. Jävlar anamma. Balls. Ja, ni fattar. 


I praktiken

Konkret gäller det att göra det lätt för sig att komma ut, och svårt för sig att låta bli. 

Lägg fram träningskläder, inklusive reflexväst, mössa och handskar, på ett ställe du inte kan blunda för då du går förbi. Skaffa dig en träningskompis (helst flera) och bestäm en dag i veckan då ni tränar tillsammans. Skicka ut meddelande om träning åt flera kompisar och fråga ifall de hänger med (det är alltid någon som hänger med). Skriv in träningstiden i din kalender. Meddela gärna andra om planerad träning och skryt om utförd träning på sociala medier. Klappa dig själv på axeln en extra gång. 

Följande dag upprepar du det du gjort dagen innan. Lätt, inte sant? 

Familjeporträtt

Jag tror de allra flesta har bilder på familj och vänner hemma hos sig. Hos oss finns totalt fem foton. Nere i nedre våningen finns ett foto på min mamma då hon var cirkus fem år och två bröllopsfoton på mig och Mathias. En våning upp finns det ett foto på min avlidna pappa och en ul bild. Då barnen frågar vem det är på ul bilden svarar jag oftast det barns namn som frågar.

För att råda bot på den uppenbara bristen familjebilder bad vi Frank ta bilder på oss. Jag är sjukt nöjd med resultatet – nedan finns ett litet urplock. Speciellt nöjd är jag med bilderna han tagit utan att vi vetat om det – då ena gnider sig i ögonen och andra helst av allt vill springa iväg. Det är vi i ett nötskal.

_fvl9788_fvl9793_fvl9792_fvl9796_fvl9824

En vecka av runstreak bakom

Det här med att springa varje dag har varit betydligt lättare än vad jag tänkte mig. Kort och gott handlar det om planering, planering och mer planering.

Än så länge springer jag enligt delmål. Delmål nummer ett var att jag skulle springa varje dag under en veckas tid. Delmål två blir varje dag i 30 dagar, Delmål tre handlar om att jag ska springa varje dag fram till nyår. Klarar jag det planerar jag fortsätta varje dag fram till 24H i Hemavan som går av stapeln i juli 2017. Min plan är att jag ska klara av att avverka minst 75km i fjällen utan desto mer fjäll-/ultraträning. I början av augusti ska jag försöka komma ihåg att bläddra tillbaka till dagens inlägg och utvärdera om det var smart eller inte.

Under de gångna sju dagarna har jag ingalunda ökat i kilometer/vecka. Den gångna veckan landade på 35km. Någon dag landade jag på 2 km och någon dag på strax över 11 km. Min plan är att jag till en början skall vänja kroppen vid att varje dag vara igång – inte att göra kilometerrekord vecka efter vecka. Tanken är också att jag med fördel skall springa 20-40 min pass per dag, och välkomna långpass och kvalitetspass först efter nyår.

Från kilometerjagare till träningspassnjutare och tillbaka till kilometersamlare

Under flera års tid har jag haft 10km som en sorts magisk gräns för vad som jag tycker är tillräckligt långt för att räknas som bra träning. Efter bara 7 dagars runstreakande har min inställning ändrats totalt. Numera är 2km också bra träning. Det är en andningspaus, frisk luft, tystnad, umgänge och en hel massa energi. Framförallt ser jag att 2km är en del av den stora helheten – nämligen veckoträningen, månadsträningen och årsträningen. Två kilometer i veckan under ett års tid blir över 100 km i året. Kom inte och säg att inte två kilometer räknas.

%d bloggare gillar detta: